Om min syster försvann. Eller om min pappa försvann. Men min syster just nu. Om hon försvann, vet jag inte om jag skulle orka. Jag skulle tvinga mig själv att klara det, för det är vad jag säger åt henne att göra om jag skulle försvinna. Vilket jag aldrig kommer att göra frivilligt. Men om. OM. Då ska hon leva vidare, inte för mig utan för sig själv. Det absolut sista jag vill är att hon följer efter om jag försvinner. För jag älskar henne för mycket för att vilja ha hennes sällskap när jag försvinner. Hon ska fortsätta. Ta till vara på allt. Jag vet att det är mycket begärt, jag om någon vet hur jävla mycket det är jag begär. Men jag måste ändå. Jag tänker aldrig lämna hennes sida, men jag bestämmer ju inte. En bil kan bestämma, eller en cellförändring, eller en annan människa. Men frivilligt kommer jag aldrig att lämna dig kvar. Syster. Det ska du veta. Jag älskar dig. Jag älskar dig något så oerhört, mer än jag älskar någon annan, jämte pappa då, men på olika sätt. Ingen kärlek är större. Du är mitt enda helsyskon, mitt genetiska och upplevda syskon. Vi har delat allt, så mycket glädje och sorg och skrattkramp och styrkekramar. Syster, tvivla aldrig på att jag älskar dig mer än allt, och aldrig frivilligt eller utan strid ska jag lämna dig kvar. Och försvinner du först ska jag leva åt dig och stanna kvar. Jag älskar dig, lilla tiger. Alltid. Glöm inte det. Älskar. Ylvadöttrarna.

All min kärlek, du Ylvas dotter. Din syster ♥

Vissa dagar bara vet man kommer att vara bra dagar... Idag är en bra dag! :D

Jag har sovit lite oroligt, men länge. Jag försöker släppa spänningarna och bara njuta av att det är lov, att jag faktiskt får vila ut och ta det lugnt några dagar. Men kanske är det bäst att jag prioriterar det här med att vila även när det inte är lov, om inte annat så sa gårdagens envisa spänningshuvudvärk, magkänslan och mina underbara vänner sanningen igår: Jag måste varva ner. Och nu börjar jag inse det själv, vilket är det främsta varningstecknet på att jag är för stressad. Så lovet blir till för vila, jag behöver verkligen det. Vila, sova och vara med människor som får mig att må bra, och läsa och skriva såklart.

Påbörjade för ett par veckor sedan ett nytt diktprojekt, Psalmer för agnostiker. Tänkt är att det ska bli en samling till slut, omfattande fem temakapitel - Misshandelsmys, Hjärtattackskärlek, Avundsjukledighet, Skörhetsideal och Vänskapsvärme. Det mesta kommer att vara nyskrivet, men jag kommer att använda flera av mina gamla dikter som grund om de passar in på något av teman.
Kommunens bibliotek anordnar dessutom en poesitävling, now we're talking! Första pris är ett presentkort på 1000 kr i bokhandeln, och jag har siktet inställt. Dags att vässa pennan och slappna av...

Jag har aldrig egentligen varit så mycket för poesi, jag hade väl samma gamla vanliga allmänna fördomar; att det är fjantigt, barnsligt och flummigt. Och ja, det kan det vara. Men det kan också vara sårbart, vackert, rått, ironiskt, tänkvärt, bultande, stenhårt, skimrande... Det blir vad man gör det till. Och känslan av att ha fått ner just de ord som man ville få ner, eller att läsa någon annans verk och bli alldeles varm av igenkännelse... Poesi har blivit en viktig del av mig. Låttexter är också poesi. Det finns låttexter jag älskar fast jag inte gillar musiken.

Jag vill ha ett stort bibliotek, fyllt med poesi, genusperspektiv, tonårsvärkande böcker och vackra skildringar. Jag vill ha böcker med tilltalande omslag och tänkvärt innehåll. Jag vill kunna vara både drömmande, medveten, smart, lyrisk och vacker. Man får gärna kalla mig pluggis, flummig, extremfeminist eller tråkig. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag skäms inte vare sig för poesin eller min kunskap eller mina åsikter. Jag tror och vet att jag kan klara mig och skapa mitt liv som jag vill ha det.

Det känns bra att allt känns så annorlunda jämfört med för några år sedan. Jag njuter av att känna mig stark i mig själv. Jag älskar att känna att jag kan saker, och om jag inte kan dem, så kan jag lära mig dem. Jag älskar att skapa, att tänka, att diskutera och säga vad jag tänker och tycker, det vågade jag aldrig förut. Att ha den styrkan och våga gå rakryggad mitt i korridoren, det är en vardagsseger för mig. När man har strukit längs väggarna och bett om ursäkt för sin existens så länge, är bara den lilla "ta-sig-friheter"-friheten ett fuck off till det förflutna.

Har dessutom samlat på mig flera "BORDE-VILL-MÅSTE-MÅSTE-MÅSTE-HA-OCH-JAG-MÅSTE-HA-NU"-böcker på min lista: