Jag har börjat längta efter Växjö igen. Man kan ju tycka att jag skulle vilja undvika staden där Mamma försvann, men på något sätt är det tvärtom. Just där, inne i domkyrkan, känner jag mig närmare henne än någon annan stans. Jag blir lugn.
Det är som om en slöja sänkts över mig.
Jag tycker om att sitta ensam, längst framme vid altaret, eller i i bänken längst fram, och viska till henne. Jag tycker om att se alla utsmyckningar inne i kyrkan. Jag tycker om att kyrkan är så ljus och öppen. Jag tycker om ljuslågorna och doften av gammalt trä.
Jag älskar att gå ett helt varv runt Livets Träd (bilden) för att vara säker på att ha stått på samma plats som Mamma gjorde.
Dessutom är Växjö en väldigt vacker stad.
Jag hatar att gå därifrån och skaka. Jag hatar att något så underbart alltid efterföljs av flera veckors smärta.

Kanske dags att spara pengar, alternativt "rymma"? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill dit och att jag vill sitta där igen.