Jag sitter och jobbar med boken, som sagt bör författardrömmar inte glömmas, ska till BUP vid halv fyra-tiden. Vi ska utvärdera om jag ska få göra ett psykiskt "test", eller vad man ska kalla det.
Deppattackerna jag får ibland är inte tillräckligt "starka" för att vara panikångest, tydligen. Jag är faktiskt positiv till att göra det här testet. Inte för att jag vet om jag vill veta om jag har någon diagnos eller inte, utan mer för att kanske äntligen få en förklaring till varför det blir så.

Missförstå mig rätt, om någon kollounges mamma, någon jag är kär i, eller någon helt okänd undrar, så är deppattackerna inte detsamma som att jag är psykiskt sjuk eller skadar mig själv!!
99 % av tiden numera mår jag ju BRA,...
Eller så bra man nu kan må i min situation...
Hursomhelst, lite tonårsgrubbel och lite "vill-inte-bli-vuxen-vill-inte-vara-barn"-ångest är ju tydligen helt normalt, men det jag har fått/får ibland är... starkare än så.

Beroende på hur kraftig attacken är kan jag bli handlingsförlamad. Jag kan börja gråta så jag skakar och pressa in naglarna i min egen arm för att få mig själv att sluta. Hela tiden med sorgen efter Mamma, gamla spöklika kommentarer, blickar och en känsla av utanförskap jag inte kan förklara som kokar i mig.

Det sägs ju att det är hjärnan som avgör om något gör ont, och biologiskt sett är det nog alldeles riktigt. Men annars, nej, jag tror inte det. Det är ju i hjärtat den här sorgkrampen sitter.

Förbättrade på elljusspåret imorse :D ligger nu officiellt på 12.19 minuter, men det ska bli bättre än så!!

Stan är vårsoligt ljum och egentligen undrar jag vad jag gör inomhus vid datorn en sådan här dag. Visst ja, jag jobbar, och förresten ska jag ut och träna ikväll. Orienteringsträningen går vid reningsverket,... okeej klädnypa rekommenderas... ahja, ska bli skönt att springa!

Mamma... tam'kora atavisa<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet...)....

// Ylvas dotter