I Johanna Thydell's debutroman (också en av mina favoritböcker) I taket lyser stjärnorna finns ett kapitel som jag tänker rätt mycket på.
Det är mycket kort, bara en enda mening, men den meningen är tillräckligt för att starta en debatt i min skalle som skulle kunna få det största FN-möte du kan tänka dig att framstå som ett vanligt elevråd.

"Om ens mamma är död, är man fortfarande en dotter då?"

Jag vet inte.
Jag vet att jag kallar mig, och kallas av de som inte kommer på mitt namn eller bara ska beskriva vem jag är, Ylvas Dotter.
Jag vet att hälften av mina gener går att spåra till kvinnan som födde mig, döpte mig och älskade mig, kvinnan som jag för evigt är sammanlänkad till av blod- och känsloband.
Jag vet att min pappa alltid säger åt mig att använda mamma som en styrka varje dag, att jag inte bara ska låta henne bli ett minne, ett fotografi.
Men Ylva, MAMMA, är inte här..... fastän hon är närmare mig än någon annan.

Jag blir inte klok på det, även om jag vet svaret.
JAG ÄR FORTFARANDE EN DOTTER, JAG HAR EN MAMMA, HON ÄR BARA INTE HÄR.
Hon är i mitt blod, i mitt hjärta och i mina tankar varje dag.
Är hon då inte här?
Men hon är borta.....
Hon är här, fast ändå inte.
Hon finns i vaniljhjärtan, i kyrkan, i änglarna vi har i julgranen, morgonljus under rullgardinen, varje gång jag spelar volleyboll på gympan, i hårda okokta spagettistrån och kullerbyttor under vattnet.
Bland annat.
Hon finns överallt och ingenstans.
JAG ÄR EN DOTTER, JAG FINNS JU, JAG ÄR FÖDD!!!

På långfredag, den 2:a april, är det sju år sedan.
Ont i huvudet har jag också, måste ha druckit för lite.

vet inte vad jag ska säga. Mamma. <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3....(oändlighet).....

kram,
// din Dotter