Usch jag vet inte om jag har drömt så här sedan... första tiden efter Mammas död. Jag har inte drömt om Henne. Förrän nu.

Hon var inte död, hon var fånge någonstans och vi fick inte träffa henne. Så plötsligt ringde Pappa fångvaktaren, och vi fick tillåtelse att prata med henne en liten stund. Jag höll hårt i luren och frågade "Mamma?", och jag hörde hennes röst. Jag vet inte om det var den som hon hade på riktigt, för jag minns den inte helt, men JAG HÖRDE HENNE... hon grät och jag med, jag grät och grät, och sa hela tiden. "Mamma, jag är här nu, mamma, jag är här nu...",.. och så vaknade jag, och trodde för ett ögonblick att Mamma levde. Ärligt, man vänjer sig inte, det har gått sju år och jag är ändå beredd att tro på vilken dröm som helst om den innebär att Mamma lever. Jag var helt övertygad och att jag hade vaknat efter en lång, lång mardröm...

Men det hade jag inte. Jag är fortfarande sexton år och min Mamma är död. Dessutom hade jag matteprov. Känner mig alltså rätt låg idag...

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter