När slutar man kämpa och bara lägger sig och dör? Jag känner att jag närmar mig den. Inte det att allt blir för mycket, utan den punkten där inget verkar vara som förut och allt man kämpat för inte längre enbart gör en lycklig mer. Det har hänt så jävla mycket som får mig att bara vilja lägga mig i en snödriva igen och frysa bort alla känslor. Jag vill fan inte ha dem mer. Jag vill inte känna någonting. Inte ett enda jävla skit mer. När släpper man taget och bara... slappnar av? Hur känns det? Vad kände Mamma? Vad ska jag göra nu när allt bara hopar sig som en gigantisk höststorm och blåser omkull mig med full kraft? Varför kommer den alltid tillbaka just när jag hunnit bygga upp något igen? Varför fortsätter jag? Varför gör jag bara inte så att jag ger upp och bara låter allt försvinna och äntligen får vila?
Ljög jag på BUP för att jag mådde bättre? Allt blev ju bara värre igen efter att jag sagt adjö där. Som alltid. När jag väl är där har vi inget att säga, och nu sprängs jag sönder inifrån. Jag hatar mitt så kallade liv. Bara försvinn. Jag vill inte ha det. Inte nu. Imorgon kanske. När jag fått sova och kanske hittat något som är lugnande och lagligt...

Inget är som förut. Men allt är som det alltid varit i alla fall. Jag vill inte mer.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33(oändlighet)...

//Ylvas dotter