Nu. Nu har Pappa åkt. Till Belgien med jobbet. Igen. Jag är rädd. Så jävla rädd. Igen. Så fruktansvärt jävla rädd för att han inte kommer att ringa när jag är framme som han lovade. Så jävla rädd för att planet ska krascha, bilen krocka eller terrorattentat eller olycka eller dråp eller gisslandrana som går snett eller något annat. Men mest för det där med bilen och planet.
Jag är inte bara rädd när han åker utomlands. Ibland vill jag inte ens släppa iväg honom till jobbet för att jag är så rädd att något ska hända. Att Pappa ska dö. Jag kan t o m bli rädd för att prata i telefon med honom, för att jag plötsligt tror att det är vårt sista samtal.Vi bråkar nästan aldrig, kanske för att jag undviker bråk så mycket jag kan. Alltid tror jag att bråk leder till konflikter som inte hinner lösas innan döden. Att jag aldrig ska bli kvitt det dåliga samvetet.
Min Pappa är inte bara min Pappa, han är min sista förälder, och en underbar människa. Han är, tillsammans med min syster, den person jag älskar mest, min trygghet, min... gud, nu börjar jag nästan gråta... det är bara så, jag är beroende av Pappa. Därför är jag så fruktansvärt rädd att han också ska ryckas ifrån mig. Ja, okej, jag vet att det kommer att hända, men jag vill inte att det ska ske nu. Aldrig. Ett liv utan honom finns inte, men ett liv utan Mamma fanns ju inte heller, och ett liv utan dem båda är ett faktum jag inte ska behöva möta ännu, för det skrämmer skiten ur mig och jag vet inte om jag kommer att klara den smärtan.
Så är det. Jag vet inte om jag skulle klara att bli föräldralös. Jag vet inte om jag skulle orka leva utan Pappa också. Åh Gud vad jag är rädd!!!
Läste i någon artikel om sorg att det är normalt att känna som jag gör, men det hjälper mig ju inte nu. Jag vill inte ha det såhär!! Tack (...), du är en underbar tröstare och vän<3

Mamma & Pappa<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3(oändlighet)...

//Ylvas & Peters dotter