Jag är både chockad över mig själv och över anledningen (sorgen) till att jag skrivit det jag gjort. Jag är också förvånad över hur jag kan känna mig så jobbig mot alla när jag knappt står ut själv. Men det är bara så, jag vill aldrig vara någon till besvär. Vill inte att någon ska bli sårad eller känna att jag kräver för mycket eller att jag tränger mig på. Jag är sån. Om det är bra eller dåligt kan diskuteras.

Så, tja... bara förlåt om jag skriver osammanhängande saker. Den här bloggen är ett själsligt utvik, och jag får vara beredd på konsekvenser av det. Men den här gången var det verkligen värre än på länge.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter