2:a april. Fredagen den andra fucking jävla helvetes april.

Det är sju år sedan idag. Sju år sedan den värsta dagen i mitt liv som jag aldrig kan komma ifrån, minnet av den kommer att plåga mig så länge jag lever.
Vid fem-tiden på morgonen för sju år sedan dog min Mamma.

Like my mother's come to pass // seven years has gone so fast...

Jag minns att jag drömde. Vi sov över på sjukhuset just den natten i salen intill. Mamma hade varit väldigt svag under de två dagar i sträck som vi varit där. Vi reflekterade inte så mycket över det, vi var små barn, min syster och jag, hon var ju vår Mamma.
Och mammor kan inte dö, eller hur?

Ring out the bells again // like we did when spring began...

Pappa väckte mig. Jag hörde hans röst kalla på mig två-tre gånger i drömmen innan jag vaknade. Han såg märklig ut. Jag frågade vad det var, jag sov faktiskt! Mamma är död. Va? Mamma är död, (...). Nej.
Jag sprang ut i korridoren och in i sal 5, höger sida.
Och där låg hon.

Wake me up when september ends...

Jag slängde mig runt hennes hals. Hon var som vanligt, det såg ut som om hon sov, men hon var blekare. Jag minns inte om hon var kall eller luktade speciellt... nej, hon luktade nog fortfarande Mamma.
Då kände jag det.
Luft. Andedräkt.
Hon lever, skrek jag. Hon andas på mig, hon är inte död!
Men då sa Pappa att det var Mammas sista luft som jag pressat ur med min kram.

I would fly away to the moon and back// take a train on a one-way track // to be close to you...

Sedan minns jag levande ljus i ett mörkt rum, Mamma och att jag spelade en lite gnälligt melodi på min panflöjt i plast som jag fått med en Tom & Jerry-tidning. Och att Pappa sa åt oss att krama Mamma en sista gång.
Jag kramade länge, länge, tills Pappa tog oss i handen och vi gick. Jag vände mig inte om. Jag var inte ens nio år.

I would bring the sun when the rain falls down // stop world from spinnin' around // to be close to you...

To be close to you, I would // If I could

Idag stod jag som nästan sexton år klädd i skinnjacka i en minneslund på en kyrkogård och grät för första gången där. Inget annat år har jag lyckats gråta så mycket som nu. Både Pappa, syrran, farmor, farfar, mormor och morfar var med och vi stod där.
Som en stark familj som förlorat allt, men fortfarande har så mycket att leva för.
Lev, sa Mamma och det gör jag.
För Dig, Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

Tog jag morgonrodnadens vingar
Gjorde jag mig en boning ytterst i havet
Så skulle också där din hand leda mig
Och din högra hand fatta mig