Ett samtalsämne som myntades som hastigast under gårdagens "film"-kväll med några av världens bästa tjejer. Är det till fördel eller nackdel att vara nykter på en fest, ur social synpunkt? Jag vet inte hur tydligt det har framgått, men jag är nykterist. Och även om jag läste en artikel om att allt fler väljer samma linje ("straight edge"), så känns det inte så. Inte i skithålan (...) i alla fall.
Ur framtids- och min-kropp-och-hälsa-perspektiv, är straight edge ett idealiskt val. Jag har inga planer på att överge det. Men, för kvällen, ur en social synvinkel, är det rätt blandat.
Senast upplevde jag att jag absolut blev accepterad, det var ingen som sa "men kom igen, smaka bara". Och det är jag tacksam för. Men med nykterhet följer också ett slags avstånd. Man kommer att minnas allt. Därför vågar ingen stöta på en nykterist på samma sätt som om personen i fråga hade druckit. Man kan i det närmaste bli en slags "mamma" som håller koll.
Ibland känner man för att säga: Hellooo? Jag kan väl ha lika kul som ni?
Men trots allt säger jag: kör på straight edge!!! Det är mycket bättre i längden, och i rätt sällskap blir det roligare också.

Nu kan för all del inte livet jämföras med en film/bok (det sa jag nog i förra inlägget...), men uppmärksamma ändå den här, för det är en jävligt bra bok som har blivit en minst lika bra film; Nick & Norah's oändliga låtlista. Straight edge, hångel, musik och världens bästa natt (och, hm, ja, Green Day nämns i boken. Så den borde utnämnas till utomordentligt överjävligt bra bok!). Är det inte så livet borde vara? Det låter asnice om du frågar mig. Men, som jag sa, livet är ingen amerikansk film. Unfortunately.

Jag har gillat hårdrockare. Jag har älskat en slacker. Jag har fallit för både handboll- och fotbollsspelare. Inget har funkat. Det funkade ett tag med en jag nog egentligen inte kände, men som var underbar. Efter varje gång säger jag: Aldrig mer. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Ingen annan. Aldrig mer.
Och lika smärtsan varje gång, är insikten att det jag vill är inget han skulle drömma om. Någonsin. Hon? Nej, aldrig i livet! Eller? Vet ni med er vilka ni är, får ni gärna säga till om det var på nåt annat sätt, men var beredda på att er chans är förbi.

Jag får säga att jag aldrig mer vill se en kille. Jag får till och med säga att jag hatar alla killar. Jag är feminist, men det är också så att 99% av alla feminister absolut inte hatar män, och det gör inte jag heller. Inte egentligen. Inte i vanliga fall. Bara en, om han skadar mig. Medvetet eller omedvetet.
Tvärtom är jag uppvuxen med många underbara manliga förebilder, som min pappa, min morfar och farfar, och inte minst min gudfar.
Men.
Feminister såras också.
Även om vi försöker resa oss fortare.
Feminism är inte att hata män, eller att vara avundsjuk på män. Feminism är att kämpa för jämlikhet, inte bara på pappret utan i verkligheten. Att inte vara ett offer. Att skapa sin egen framtid utifrån sina förutsättningar som människa och person. Att våga leva som en individ och våga säga ifrån.
Oberoende av vilket könsorgan man föddes med mellan benen.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Nu - den där känslan. Då man bara sitter med gamla låttexter som andra, riktiga, musiker har gjort och vill dra dit de vill. De kallar. De vill visa mig livet utanför skithålan (...), och jag vill följa dem. Upproret. Känslan att jag inte kan göra mer här. Att jag bara kan tillgodose mina behov någon annan stans. Var vet jag inte. Men jag längtar dit.

Det är som två personer. Den ena jag är positiv. Hon pluggar, är snäll, ställer upp och ser in i framtiden med en ung kvinnas målmedvetenhet. Allt ska ordna sig precis som hon vill ha det. Det är bara en fråga om tid, och pengar som kommer att dyka upp.
Den andra... den rastlösa. Negativa. Lever i de mörkaste delarna av ett annars soligt förflutet. Vägrar släppa. Vill sticka ifrån allt och alla och göra allt man inte får. Klara sig själv fast hon innerst inne vet sina förmodade begränsningar.

Ändå kan jag inte kalla detta någon form av deppattack. De har i alla fall inte plågat mig på ett tag... även om en god vän säger att hans alltid blir värre om sommaren. Så också mina. Men jag ska försöka låta bli.

Låttexter om uppror, flykter, engångskärlek och frihet, men hur? Varför? Har de en roll att spela i mitt liv? Beroende på vilket av mina jag man frågar är rollen existerande, men olika stor. Friheten kommer i tågresor ensam, i en hisnande karusell eller när jag svävar omgiven av havet när jag dykt ner på ett djupt ställe. Uppror... vad är det, höll jag på att säga. Kärlek, dream on. Flykter... har jag nog ännu inte fått hela min beskärda del av. Även om de får mig att känna mig som en barnunge som tänker att 'snart saknar de mig, de kommer att leta och ångra sig och låta mig få som jag vill'.
Jag har flytt när jag varit arg, när jag inte sett någon annan utväg.
Nu vill jag fly för att hitta en väg ut härifrån.
Om det är från stan eller mina rastlösa demoner, vet jag inte.
Och jag ska ha klassats som "normal"!

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Jag har glömt säga detta;
De kollade mina test. På BUP, alltså. Och det fanns inga som helst tecken på att jag behövde genomgå någon mer omfattande undersökning!!! :D Jag är "normal"!

//Ylvas dotter

Det är så irriterande att ta upp en tråd bara för att upptäcka att den tar slut innan man kommit fram till hur den fortsätter. Jag har så många låttextfragment som skulle kunna bli SÅ BRA, men så tar tråden slut och jag kan inte avsluta dem och göra dem till en låttext på riktigt.

Titeln är ett av dessa fragment bland flera som utgör stommen till en av de bästa. Den ska tillägnas mina Syskon i Sorgen, och heter "American Comedy". Låten handlar om att livet inte är som en amerikansk film, där allt ordnar sig på bästa sätt i slutet, och alla bara skrattar milt åt dina misslyckanden eller pinsamheter. Livet är inte, och kommer aldrig bli, helt perfekt som i en romantisk komedi, men det kan bli rätt hyfsat ändå trots vårt förflutna.

På tal om jävligt bra låtar, så kan jag rekommendera "Too Much Too Soon" med Green Day. Har redan sagt det på flertalet sidor, men den är bara så bra att man måste göra det.

Sommarlovet har äntligen börjat visa sig i lilla skithålan (...) , trots mitt halsont. Jaja, like I said, livet är inte perfekt.
Längtar tills jag skaffar en bärbar dator...

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Äntligen sommarlov!!! Ser dock inte så somrigt ut i lilla skithålan (...), det regnar på studenterna och är allmänt grått. Lite som i november, fast löven sitter som gröna filtar över träden.
Det kändes trots allt både skönt och sorgligt att ta farväl av 9F... det har vart skratt, skrik, hat, någon slags kärlek och massa knas i en salig blandning.....
Riktigt tår-marinerat blev det när jag skulle vänta ut min kompis i 9I. Halva klassen storgrät! Men så har det ju haft en (i alla fall till synes?) fantastisk sammanhållning, vilket man nog inte kan beskylla 9F för alla gånger. Längtar efter min kusins födelsedagsfest nästa vecka, då får man träffa (f d) 9I igen. Jag måste säga att jag har haft fler riktiga vänner där än i min egen klass.
Rest In Peace, 9F <3

Efter de här veckorna med avslutningsmiddag (smärtsam, pinsam tystnad, plojdans, och alldeles underbar), alldeles för lite träning och separationsångest, räknar jag dagarna tills lovet verkligen börjar. Det blir nämligen att vara ute till ettiden inatt, upp vid åtta och orientera, samma sak på söndag, och SEDAN lovets första underbara sovmorgon! Gissa om den kommer sitta fint!

Betygen blev väl bra, äh, okej, sju-åtta MVG är väl bättre än bra, men hur jag kunde få det betyget i teknik och fysik är för mig en gåta jag aldrig kommer att lösa. Enda lilla störningsmomentet var ett G i slöjd, men, men, det är inget att hänga upp sig på. Jag är jättenöjd ändå!!!

Gänget, ni vet vilka ni är, TACK!!! Det här är inget avsked, utan ett löfte att jag ska hålla kontakten, och att vi inte kommer att skiljas åt i första taget, och att jag ÄLSKAR ER, UNDERBARA MÄNNISKOR!!!!!!<3<3<3

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter