Man blir så arg. Man känner sig ratad, bortglömd, sparkad i magen, som om man var mindre värd av en aledning man inte fått förklarat för sig. Jag känner mig ännu värre när jag läser statistik.

Forskarna räknar med att fler än någonsin botas från cancer. Väldigt många, faktiskt. Det är till och med så att 64% av alla kvinnor som får cancer botas idag. 64%!! Det är många kvinnor, det. Många mödrar, döttrar, systrar, fastrar, mostrar, fruar, sambos, flickvänner, kompisar. Och jag gläds åt varenda en och alla de tusentals anhörigas lycka.

Men. Fortfarande säger statistiken att ca 3000 barn förlorar en anhörig varje år i Sverige. 2003 var jag och min syster två av dem. Inget förändras. Mamma är för alltid borta, och det kan aldrig ändras, om så forskarna en dag skulle säga att cancer numera inte är farligare än en förkylning. Hon skulle fortfarande vara död. Därför är statistiken en käftsmäll mot mig. 64% botas. Mamma var INTE en av dem.

Hur känns det att veta att fler än någonsin botas, men inte just din Mamma?! Det känns för jävligt, tackar som frågar! Man frågar sig varför varför varför. Varför fick inte hon? Varför just jag? Varför just hon?

Jag skyller ändå inget på läkarna eller sköterskorna. De stred en ojämlik kamp, cancern hade fått ett starkt fäste, men de gjorde allt de kunde. Självklart gjorde de allt de kunde. Inget är deras fel. Det är bara den jävla cancerskitens jävla förbannade fel!

Ända sen jag var liten har jag sagt att om cancer var en människa, skulle jag slå ihjäl den. Önsketänk som inte hjälper, tyvärr. Den ger mig käftsmäll efter käftsmäll, och jag kan inte slå tillbaka. Så fuskigt att det inte finns i teorin. Men det finns i verkligeheten. Det är vår verklighet.

Man undrar så mycket nu. Som liten var det ju självklart att Mamma skulle leva, det var bara en dum, långvarig sjukdom, hon brydde sig väl inte om den, Mammor kunde också bli sjuka, men de blev pigga igen efter ett tag och hämtade från dagis och jobbade och lagade mat och läste saga och fyllde år fem dagar efter Pappa. Men nu. Man undrar så mycket. Hur hon kände. Om sjukdomen gjorde ont. Hur i helvete hon kunde vara så stark även när hon visste att hon inte skulle klara sig. Vad hon tänkte. Vad hon skulle ha sagt om jag hade varit lite äldre när det hände. Hur mycket hon hade berättat. Alla minnen vi kunde ha fått ihop.

Mest undrar jag nog över Mamma som person, och inte bara som Mamma. Hurdan hon var, och så. Och vad hon kände. Jag kan inte fatta hur hon kunde tackla vetskapen att hon inte skulle klara sig, inte få se oss växa upp. Jag fattar inte hur Mamma kunde vara SÅ SATANS TUFF under de hemska omständigheterna. Men jag beundrar henne. Hennes styrka. Hon var den starkaste av oss alla. Som hon kämpade. Hur hon kunde få oss att inte tro att det var någon fara. Hur hon kunde fortsätta kämpa in i det sista. Hur hon gjorde sjukdomen underlägsen genom att låta ilskan styra henne mot gränsen till vad hon förmådde. Hur Mamma kunde sova med vetskapen att hon kunde ha slutit ögonen för sista gången. Jag fattar inte hur hon orkade så länge. För det gjorde hon. Mamma spottade sjukdomen i ögat längre än vad läkarna trott. Vi fick betydligt mer tid än de gett henne, men det var ändå alldeles för lite.

Jag börjar också rannsaka mig själv. Tog jag vara på tiden jag fick? Kunde jag ha gjort mer? Hade jag i så fall kunnat veta att jag skulle ta vara på mer tid med min döende Mamma än vad en nioåring kan förstå? Hur mycket har jag förträngt av det som hände? Före, efter, under... överallt saknas det fragment som jag borde komma ihåg. Kommer jag klara att hantera det när det händer igen? Nu när jag är äldre, och om någon dör, kommer jag att kunna... jag vet inte vad jag ska skriva.

Mamma. Jag fattar inte hur du orkade. Jag älskar dig. Jag vill inte att du ska vara enbart minnen och en siffra i statistik.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<<33<<3<3<3<33<<3<33<<3<3<3<33(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Tveksamt om det finns något bättre än en lugn kväll efter dusch och träning... särskilt en träning med bra flyt, en-o-en-tredjedels plastficka med kantareller, lättandad luft och precis lagom temperatur i solnedgång. Försök hitta något mer nice en helt vanlig tisdagkväll!

Matteprov äntligen avklarat, gick väl lite sisådär, men det får väl gå. Träningen kom verkligen som ett andningshål i röran som ska kallas mitt liv. Önskar att jag kunde komma ut och springa än jag gör... det är ju så jävla gött när man väl kommit ut i skogen och sprungit någon kilometer. Ska sikta på en 8km-runda, bra laddning inför Daladubbeln om lite mindre än en månad! Längtar!!

Lugn dag imorgon också, ska bara köpa present åt en mkt underbar nybliven 16-åring, lämna en film och hämta min kudde som varit hemma hos en vän på pyjamasparty utan mig i tre nätter nu och låtit mig sova med en hopknölad filt under huvet... (y)

Godnatt!!

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Och på tal om jävligt awesome bloggar: nodrinkanddrive.blogg.se!!! en av mina allra underbaraste killkompisar bloggar om sin vardag, sin nykterism och hur fel han tycker droger är. Han ber om ursäkt för lite dålig uppdatering ibland, men jag säger att man kan ju inte göra allt, och väntar man på något nice kan man aldrig vänta för länge ;)
nodrinkanddrive.blogg.se, alltså!<3

Börjar längta efter jul nu... redan ^^ ett släktdrag från min moster, vi börjar längta så fort badsäsongen är slut, och tidigare ibland. Fick ett akut sug efter lussekatter häromdagen...

Övergången i boken börjar gå mig på nerverna. Sedan jag fick min dator + några veckor innan den, har jag inte kommit ett enda jävla steg framåt. Det mest irriterande är att jag sedan har anteckningar som skulle ge mig jobb ett bra tag att föra in. Men är inte övergången klar, skiter det sig och jag kan inte börja skriva in och redigera anteckningarna, så enkelt är det -.-'
Boken har ju blivit så bra hittills, det skulle vara hemskt att inte komma vidare NU, mer än ett år och 80 sidor senare...åh, och på tal om talet 80, låten "80" med Green Day är grymt bra!<3

Har just sorterat in mobilfoton i mappar...roligare än det låter faktiskt. Fotointresset har ökat, kan erkännas. Nu under hösten hoppas jag på riktigt mysiga/snygga/roliga bilder på brinnande löv med fina färger, bästa kompisarna och annat kul. Några kanske hamnar här, vem vet.
Studentpresenten får lätt bli en systemkamera, i nuläget är det för dyrt.

Blir väl lite valvaka ikväll dåe, man kan ju verkligen inte låta bli trots att det har tjatats om valet så länge att man är hjärtigt och jävligt trött på det... men lite mys med farsan, syskonen, styvmamma och brorsans flickvän är ju inte fel. Min älskvärda, lite smått paranoida familj, som jag (just det) älskar i massor<3 Imorgon blir det nog att baka tekakor med mormor, och att löpträna/simma lite :)

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Tack till min lilla bloggarkompis på www.tikky.blogg.se som hade snällheten att nämna mig i sin blogg, älskar dig bruden stort tack för det<3 Och vill ni läsa en bra modeblogg av en underbart snyggknasig tjej, titta in hos Tikky-babe<3

Jahopp veckorna i skolan flyter på och jag skulle ljuga om jag sa att det går lätt. Tror vi nätt och jämt har gått i skolan en månad och tempot är värre än vad högstadiet någonsin var! Det är möten och läxor och träning-inte-så-ofta-som-jag-vill och allt annat där emellan... kalendern bli jag nästan deprimerad av för det är nästan inte en enda dag som är helt blank och ledig. Så, snälla, försök inte boka in mig på onsdag och fredag, där är det än så länge helt vitt, och då vill jag träna och sova...

Har lite tips på låtar som gör vardagen lite lättare:

- "Long Green Hair" - Jel (har någon texten som är omöjlig att hitta, tell me!!)

- "Over The Hills And Far Away" - Gary Moore (drömmarlåt och bättre liv någon annanstans...)

- Det mesta klassiska av Lars Winnerbäck, "Nån annan", "Hugger I Sten", "Gråa Dagar"...

- "Play Me Hard" - Crucified Barbara (girlpower får man aldrig för lite av)

- "Vampire Heart" - HIM (ja jag är kär i Ville Valo...)

Men imorgon är det studiedag... ska springa, kanske på möte och eventuellt baka världens godaste tekakor med världens bästa mormor<3 sämre kan man ha... jo fan måste plugga matte oxå...fan.

Vi ses när jag har mindre att göra...

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Pappa är hemma. Allt har gått bra. Fatta vad lättad jag är.

Jag och min kompis har ätit pizza i stan, gått hem för att bränna lite och nu har vi nyss sett en jättebra film, "Precious", och ätit popcorn som min älskvärda familj poppade åt oss utan att vi bett dem. Visst är de gulliga när de inte oroar sig för mig?
Filmen, ja... ni måste se den! Lova det! Den är underbar och hemsk och vi satt och hejade på Precious hela tiden!

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

JAGÄRENGNÄLLIGSKITUNGESOMBARABRYRSIGOMSIGSJÄLVOCHINTEKANHANTERAPROBLEMUTANMÅSTEGNÄLLAOM
HURDÅLIGTJAGMÅRTROTSATTJAGVETATTDETFINNSDESOMHARDETVÄRREÄNJAGMENJAGORKARINTETÄNKAPÅDETFÖR
JAGHARFULLTAVMINEGENSKITOCHALLABORDEHATAMIGNÄRJAGÄRSÅNHÄROCHMINFAMILJÄRVÄLSURAPÅMIGFÖR ATTJAGBLOGGAROMDETHÄRMENJAGMÅSTEFYFANVADDEMÅSTEHATAMIGMENINTESOMJAGHATARMIGSJÄLVJUSTNU...

Börjar bli sent, ska snart sova, men det är jobbigt. Man är uppsvälld av lite för mycket tröstätande, inen musik verkar lugna och jag misstänker att jag kan börja gråta inatt. Jag vill...äh egentligen vet jag inte vad jag vill, men... kyrkan, kanske? Jag vet att det inte är det första folk brukar tänka på när de är deppiga, jag vet att det är stängt och att ljusen inte brinner, men jag blir lugn där. Även om jag har svårt att tro för det mesta, är det där jag blir lugnad och där jag känner att ett uns tro kan finnas. Ett uns större än de flesta andras. Jag konfirmerade mig inte för presenterna, utan för att jag behövde det. Den lilla, lilla tron på en varelse som hörde mig och vakade, som ville mig väl och såg mig som sin skapelse hjälpte mig mer än man kan ana. Även om jag ofta tvivlar och allt som oftast är lagd åt vetenskapens håll, hjälper min svaga tro mig när det behövs. Och...fan, jag vet inte längre vad jag får och inte får säga för min älskvärda men smått paranoida familj. Herregud. Jag vet väl för fan lika väl som de att internet är både bra och dåligt! Var var jag... äh skit samma. De lär bli sura vad jag än skriver, som alltid.
Ja, jag kommer nog gråta inatt... det känns så... bara inte det blir alltför illa... Mamma...

Vad jag är gör blir det ju fel!! Om de fått bestämma hade mina dagar väl gått ut på att mjölka kor och mata höns som FÖRR...

Jaha. Vad gör jag nu då? Vad ska jag göra för att inte såra? Vad ska man göra annat än det första som faller en in, när man inte vet vad man ska göra? Varför är alla andra så perfekta, och jag sitter med ett samvete som dödar mig? Varför är alla andra så lyckade? Varför tror jag det? Varför varför varför? Vart tog den sorglösa sommaren vägen? Vad gör jag här? Ska jag rymma till Köpenhamn nu?
HUR LÅNGT TÖRS DU GÅ OCH TROTSA RÄDSLAN FÖR KONFLIKTEN OCH MISSLYCKANDET I ATT ÅTERVÄNDA?

Fan, törs jag verkligen publicera det här psykskadade babblet?!
Jag vet nog svaret...

Jag hatar det här!! Varför jag?! Ska det behöva vara såhär resten av livet eller blir jag slutligen något mer än en ångerfull ensamvarg omgiven av vänner och en älskvärd men smått paranoid familj??

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Nu. Nu har Pappa åkt. Till Belgien med jobbet. Igen. Jag är rädd. Så jävla rädd. Igen. Så fruktansvärt jävla rädd för att han inte kommer att ringa när jag är framme som han lovade. Så jävla rädd för att planet ska krascha, bilen krocka eller terrorattentat eller olycka eller dråp eller gisslandrana som går snett eller något annat. Men mest för det där med bilen och planet.
Jag är inte bara rädd när han åker utomlands. Ibland vill jag inte ens släppa iväg honom till jobbet för att jag är så rädd att något ska hända. Att Pappa ska dö. Jag kan t o m bli rädd för att prata i telefon med honom, för att jag plötsligt tror att det är vårt sista samtal.Vi bråkar nästan aldrig, kanske för att jag undviker bråk så mycket jag kan. Alltid tror jag att bråk leder till konflikter som inte hinner lösas innan döden. Att jag aldrig ska bli kvitt det dåliga samvetet.
Min Pappa är inte bara min Pappa, han är min sista förälder, och en underbar människa. Han är, tillsammans med min syster, den person jag älskar mest, min trygghet, min... gud, nu börjar jag nästan gråta... det är bara så, jag är beroende av Pappa. Därför är jag så fruktansvärt rädd att han också ska ryckas ifrån mig. Ja, okej, jag vet att det kommer att hända, men jag vill inte att det ska ske nu. Aldrig. Ett liv utan honom finns inte, men ett liv utan Mamma fanns ju inte heller, och ett liv utan dem båda är ett faktum jag inte ska behöva möta ännu, för det skrämmer skiten ur mig och jag vet inte om jag kommer att klara den smärtan.
Så är det. Jag vet inte om jag skulle klara att bli föräldralös. Jag vet inte om jag skulle orka leva utan Pappa också. Åh Gud vad jag är rädd!!!
Läste i någon artikel om sorg att det är normalt att känna som jag gör, men det hjälper mig ju inte nu. Jag vill inte ha det såhär!! Tack (...), du är en underbar tröstare och vän<3

Mamma & Pappa<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3(oändlighet)...

//Ylvas & Peters dotter