Hade min egen idrottslektion idag, var uppe redan vid kvart över sex på morgonen (öjöjöj, nu var jag duktig) och så ut vid kvart i åtta för att fixa det sista. Jag var lite nervös för att alla skulle skolka, men nej då, mina tappra och underbara klasskamrater kom! Och de var faktiskt väldigt duktiga, om jag får säga det själv!

Sitter och väntar på att syster min ska komma hem, då ska vi laga nudlar och senare ska vi först lämna cyklarna på reparation, och sedan blir det bak tillsammans, för idag är det Syster-Dag!!! :D <3

Hush now baby, close your eyes
Mama can't tuck you in tonight
She doesn't ever want to be away
That's just what it takes to make it through the day

Save those tears, dry your eyes
It's just one more day in paradise

Trying to make ends meet
I'm so tired of being alive and never living
We're born and we're dying free
But inbetween
We're only trying to make ends meet

Hush now baby, go to sleep
Daddy's working late at the factory
He really wanted to be there for you
But daddy's gotta do what a man's gotta do

Hold the tears, don't you cry
It's just another night in paradise

(Make Ends Meet, Crazy Lixx)

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter

Jag sitter och jobbar med boken, som sagt bör författardrömmar inte glömmas, ska till BUP vid halv fyra-tiden. Vi ska utvärdera om jag ska få göra ett psykiskt "test", eller vad man ska kalla det.
Deppattackerna jag får ibland är inte tillräckligt "starka" för att vara panikångest, tydligen. Jag är faktiskt positiv till att göra det här testet. Inte för att jag vet om jag vill veta om jag har någon diagnos eller inte, utan mer för att kanske äntligen få en förklaring till varför det blir så.

Missförstå mig rätt, om någon kollounges mamma, någon jag är kär i, eller någon helt okänd undrar, så är deppattackerna inte detsamma som att jag är psykiskt sjuk eller skadar mig själv!!
99 % av tiden numera mår jag ju BRA,...
Eller så bra man nu kan må i min situation...
Hursomhelst, lite tonårsgrubbel och lite "vill-inte-bli-vuxen-vill-inte-vara-barn"-ångest är ju tydligen helt normalt, men det jag har fått/får ibland är... starkare än så.

Beroende på hur kraftig attacken är kan jag bli handlingsförlamad. Jag kan börja gråta så jag skakar och pressa in naglarna i min egen arm för att få mig själv att sluta. Hela tiden med sorgen efter Mamma, gamla spöklika kommentarer, blickar och en känsla av utanförskap jag inte kan förklara som kokar i mig.

Det sägs ju att det är hjärnan som avgör om något gör ont, och biologiskt sett är det nog alldeles riktigt. Men annars, nej, jag tror inte det. Det är ju i hjärtat den här sorgkrampen sitter.

Förbättrade på elljusspåret imorse :D ligger nu officiellt på 12.19 minuter, men det ska bli bättre än så!!

Stan är vårsoligt ljum och egentligen undrar jag vad jag gör inomhus vid datorn en sådan här dag. Visst ja, jag jobbar, och förresten ska jag ut och träna ikväll. Orienteringsträningen går vid reningsverket,... okeej klädnypa rekommenderas... ahja, ska bli skönt att springa!

Mamma... tam'kora atavisa<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet...)....

// Ylvas dotter

Jag har börjat längta efter Växjö igen. Man kan ju tycka att jag skulle vilja undvika staden där Mamma försvann, men på något sätt är det tvärtom. Just där, inne i domkyrkan, känner jag mig närmare henne än någon annan stans. Jag blir lugn.
Det är som om en slöja sänkts över mig.
Jag tycker om att sitta ensam, längst framme vid altaret, eller i i bänken längst fram, och viska till henne. Jag tycker om att se alla utsmyckningar inne i kyrkan. Jag tycker om att kyrkan är så ljus och öppen. Jag tycker om ljuslågorna och doften av gammalt trä.
Jag älskar att gå ett helt varv runt Livets Träd (bilden) för att vara säker på att ha stått på samma plats som Mamma gjorde.
Dessutom är Växjö en väldigt vacker stad.
Jag hatar att gå därifrån och skaka. Jag hatar att något så underbart alltid efterföljs av flera veckors smärta.

Kanske dags att spara pengar, alternativt "rymma"? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill dit och att jag vill sitta där igen.

Musik är inte bara toner, riff, melodier eller rytmer.
På rätt sätt och för rätt människa är den jämförbar med en förälder, en kärlek, en vän, eller bara den underbaraste varelse du någonsin mött.
Den kan elda upp dig när du är arg. Den lindar sina tentakler runt dig när du varken behöver frågor eller råd, bara tröst. Den förstärker den nog så tillräckligt underbara känslan av kärlek. Den ifrågasätter aldrig dina drömmar, den ställer dig inte inför några val. Musiken kan rädda och påverka dig.
Rätt låt vid rätt tillfälle kan ge dig oanade möjligheter.

Precis på samma sätt som man vill att en vän ska vara. Tolerant, medkännande, med ett eget liv som valt att kretsa kring ditt i ett parallellt vänskapsuniversum. För, ja, det är mycket viktigt att komma ihåg att även vänner kan göra fel. Det handlar om att skaffa sig vänner som kan tåla det, och som tål att du gör det.
Denna värdefulla, men ack så svårfångade egenskap som kallas förlåtelse.

Jag är medveten om när jag tycker att någon går över min "vad-som-är-okej"-gräns. Jag vet att mina vänner säger ifrån när jag passerar deras. I alla fall tycker jag det. Har jag fel får ni gärna ändra på det.
Det jag vill komma till är att bra vänner och musik är lite samma sak ibland. Fast det kanske beror på att jag älskar musik väldigt, väldigt mycket...
Så återigen en eloge till mina vänner (mina "favoritlåtar", om ni så önskar), jag önskar att jag var bättre på att visa det. <3<3<3<3<3<3<3

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oänlighet)...

//Ylvas dotter

M.R, du är underbar! Tack för tiden jag fick med dig igår, varje nanosekund är ett rent nöje<3<3<3

Yess nu har orienteringssäsongen satt igång igen, och gissa en som är glad över det, haha! :D Bra att man får något annat än ett dystert "sjuårs-jubileum" att tänka på...

Sprang en tävling på påskafton och en idag, annandag påsk. En sak som faktiskt är speciellt, och otroligt häftigt med orientering är... tja, jag får väl göra en liknelse.... :

Tänk dig att en berömd (nationell eller världsnivå) fotbollsspelare skulle spela på samma plan som gamla veteraner, ungdomar och småbarn - samtidigt. Att vem som helst skulle kunna gå fram och prata med sin hjälte. Det händer inte särskilt ofta, eller hur?

Men orienteringseliten springer faktiskt på samma tävlingar som vi "vanliga", i alla fall ibland. Efter tävlingen går de runt bland oss, står i korvkön, går och duschar i utomhusduscharna och de har sina ryggsäckar bara meter från våra. Är inte det ganska coolt? Att orienterarvärldens motsvarigheter till Henke Larsson kan gå omkring mitt bland oss och att vi blygt kan gå fram och be om en autograf, eller bara gratulera till senaste framgången! Det kallar jag gemenskap!

Den här helgen har jag gratulerat min idol Peter Öberg (bilden), fått ett glatt "tack!" och ett leende tillbaka, och så sent som idag, värmde han upp inte långt från våra ryggsäckar. Det lilla jag har pratat med Peter (jag lyckades få hans autograf för två år sedan!), har visat att han är väldigt trevlig.
En orienterare som har nått sådana framgångar, och dessutom är trevlig mot sina små fans... det är en idol i särklass!

Jag känner mig väldigt positiv inför den här säsongen. Under de här två tävlingarna har jag haft bättre tider än under hela förra säsongen, trots att jag är otränad. Kondisen måste på något sätt ha övervintrat, trots allt... Med lite slipning av formen (träning, träning, träning!!! :D ) känns det som om det här kommer att kunna bli en MYCKET lovande säsong. Shit, jag är tävlingstaggad som aldrig förr!

kram,
//Ylvas dotter

2:a april. Fredagen den andra fucking jävla helvetes april.

Det är sju år sedan idag. Sju år sedan den värsta dagen i mitt liv som jag aldrig kan komma ifrån, minnet av den kommer att plåga mig så länge jag lever.
Vid fem-tiden på morgonen för sju år sedan dog min Mamma.

Like my mother's come to pass // seven years has gone so fast...

Jag minns att jag drömde. Vi sov över på sjukhuset just den natten i salen intill. Mamma hade varit väldigt svag under de två dagar i sträck som vi varit där. Vi reflekterade inte så mycket över det, vi var små barn, min syster och jag, hon var ju vår Mamma.
Och mammor kan inte dö, eller hur?

Ring out the bells again // like we did when spring began...

Pappa väckte mig. Jag hörde hans röst kalla på mig två-tre gånger i drömmen innan jag vaknade. Han såg märklig ut. Jag frågade vad det var, jag sov faktiskt! Mamma är död. Va? Mamma är död, (...). Nej.
Jag sprang ut i korridoren och in i sal 5, höger sida.
Och där låg hon.

Wake me up when september ends...

Jag slängde mig runt hennes hals. Hon var som vanligt, det såg ut som om hon sov, men hon var blekare. Jag minns inte om hon var kall eller luktade speciellt... nej, hon luktade nog fortfarande Mamma.
Då kände jag det.
Luft. Andedräkt.
Hon lever, skrek jag. Hon andas på mig, hon är inte död!
Men då sa Pappa att det var Mammas sista luft som jag pressat ur med min kram.

I would fly away to the moon and back// take a train on a one-way track // to be close to you...

Sedan minns jag levande ljus i ett mörkt rum, Mamma och att jag spelade en lite gnälligt melodi på min panflöjt i plast som jag fått med en Tom & Jerry-tidning. Och att Pappa sa åt oss att krama Mamma en sista gång.
Jag kramade länge, länge, tills Pappa tog oss i handen och vi gick. Jag vände mig inte om. Jag var inte ens nio år.

I would bring the sun when the rain falls down // stop world from spinnin' around // to be close to you...

To be close to you, I would // If I could

Idag stod jag som nästan sexton år klädd i skinnjacka i en minneslund på en kyrkogård och grät för första gången där. Inget annat år har jag lyckats gråta så mycket som nu. Både Pappa, syrran, farmor, farfar, mormor och morfar var med och vi stod där.
Som en stark familj som förlorat allt, men fortfarande har så mycket att leva för.
Lev, sa Mamma och det gör jag.
För Dig, Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

Tog jag morgonrodnadens vingar
Gjorde jag mig en boning ytterst i havet
Så skulle också där din hand leda mig
Och din högra hand fatta mig