Yess nu har orienteringssäsongen satt igång igen, och gissa en som är glad över det, haha! :D Bra att man får något annat än ett dystert "sjuårs-jubileum" att tänka på...

Sprang en tävling på påskafton och en idag, annandag påsk. En sak som faktiskt är speciellt, och otroligt häftigt med orientering är... tja, jag får väl göra en liknelse.... :

Tänk dig att en berömd (nationell eller världsnivå) fotbollsspelare skulle spela på samma plan som gamla veteraner, ungdomar och småbarn - samtidigt. Att vem som helst skulle kunna gå fram och prata med sin hjälte. Det händer inte särskilt ofta, eller hur?

Men orienteringseliten springer faktiskt på samma tävlingar som vi "vanliga", i alla fall ibland. Efter tävlingen går de runt bland oss, står i korvkön, går och duschar i utomhusduscharna och de har sina ryggsäckar bara meter från våra. Är inte det ganska coolt? Att orienterarvärldens motsvarigheter till Henke Larsson kan gå omkring mitt bland oss och att vi blygt kan gå fram och be om en autograf, eller bara gratulera till senaste framgången! Det kallar jag gemenskap!

Den här helgen har jag gratulerat min idol Peter Öberg (bilden), fått ett glatt "tack!" och ett leende tillbaka, och så sent som idag, värmde han upp inte långt från våra ryggsäckar. Det lilla jag har pratat med Peter (jag lyckades få hans autograf för två år sedan!), har visat att han är väldigt trevlig.
En orienterare som har nått sådana framgångar, och dessutom är trevlig mot sina små fans... det är en idol i särklass!

Jag känner mig väldigt positiv inför den här säsongen. Under de här två tävlingarna har jag haft bättre tider än under hela förra säsongen, trots att jag är otränad. Kondisen måste på något sätt ha övervintrat, trots allt... Med lite slipning av formen (träning, träning, träning!!! :D ) känns det som om det här kommer att kunna bli en MYCKET lovande säsong. Shit, jag är tävlingstaggad som aldrig förr!

kram,
//Ylvas dotter