My God, tre veckor sen sist... så går det när stationära datan pajar, man springer O-ringen i Örebro, är på läger och sedan åker för att jobba! Nästa vecka blir lite lugnare, men sen börjar ju en viss sak som kallas "skolan" igen...god damn it!

Jag jobbar på ett läger där barn från bytom i södra Polen kommer till en lägergård för att bada, åka båt, äta köttbullar och leka så mycket de orkar (eller vi ledare orkar...). Det känns verkligen bra att kunna jobba med en bra sak, ungarna är underbara, kramgoa och roliga. Jag vet att jag har svårt för att gråta, men jag blir ledsen bara jag tänker på att de ska åka hem på lördag. Nooooooooo!!!

En annan sak som känns bra är att vara med i en förening som betyder så mycket som UNF (Ungdomens NykterhetsFörbund) gör. Mitt senaste önskeprojekt är att skriva krönikor för vår tidning, Motdrag, alternativt skapa en till blogg där jag kan skriva krönikor. Det senare alternativet kommer jag nog starta i vilket fall som helst, parallellt med den här så klart.
Ett annnat projekt som faktiskt förts på tal här ute på mitt jobb (som jag gör för UNF/IOGT-NTO's räkning) är att skapa ett forum på nätet för barn som förlorat en förälder. Själva idén kom en polsk vän på häromdagen när han hörde om vad som hänt mig. Jag sa att vi kunde ju alltid ge det ett försök. Vet inte ännu vilket språk sidan i så fall kommer vara på, har vi tur och kapacitet kanske det kan bli på både/antingen på svenska, polska och/eller engelska. 
I vilket fall som helst, har någon ett förslag på namn? Det får väl vara ganska enkelt, inte för många å, ä eller ö, och sammanfatta själva ämnet.
Jag börjar faktiskt tro på det här ofödda projektet. Det kan fungera, och jag hoppas verkligen att det kan bli något av det.

Vi var i Växjö med alla barn idag. Vi har både shoppat, de har uppträtt för folk i Tingsryd (de är jätteduktiga på att sjunga!) och badat på ett äventyrsbad. Ni skulle sett hur glada de var!

Ja. Jag var i domkyrkan för att tända ett ljus för Mamma, och, ja, jag bsökte sjukhuset. Igen. Just den biten var väl inte planerad. Det bara blev så. Det låg en annan kvinna i Mammas säng. Har hon barn? Vet de vad som händer? Kommer hon att klara sig? Ni vet vad jag hoppas på. Jag önskar att min vän och jag inte skulle ha en anledning att starta den hemsidan, men det är så det är. Bara i Sverige förlorar 3000 barn en nära anhörig - varje år! Så kanske behovet finns, för de som vill ha det verktyget för att hantera sorgen. Jag känner att jag hade velat ha det. Jag har ju bloggen, dikter, berättelser, tja, kort sagt, skrivandet som min ventil. Någon annan kanske gör på ett annnat sätt. Vad vet jag. De enda sätten jag inte kan rekommendera stavas väl droger, självmord och självskadebeteende.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter