Första inlägget från MIN EGEN DATOR!!! Gissa om man är lycklig....över just denna detaljen i mitt så kallade liv...

Övriga anledningar till att livet INTE känns okej:

ETT: Skolan har börjat

TVÅ: Jag har börjat i en ny klass där jag känner mig totalt O-S-Y-N-L-I-G.... okej, man ska väl ge det längre tid än tre dagar, men rent spontant känner jag verkligen ingen "hurra-jippie-och-snart-tar-vi-studenten-ihop-åh-vad-vi-trivs"-känsla...

TRE: Mina älskade polacker har åkt hem<3

FYRA: Det känns jobbigt. Allt, och då menar jag allt får mig att tänka på det som har hänt. På Mamma. På cancer. Ständigt påminns man om och om igen att jag är det jag är; fysiskt moderlös.

Det är så jävla orättvist. Mammor ska inte dö när de är 37 år. Mammor ska kunna bli mormödrar/farmödrar, de ska få hinna uppleva sina barnbarn (och barn), de ska få bli gamla och få 40årskriser och baka bullar och cykla långa rundor och gå i pension och åka utomlands och leva ett långt liv innan de dör frifullt i sömnen vid hög ålder. En mammas (eller pappas) liv ska inte ta slut mitt av. Min mamma skulle inte dö. Inte då. Inte på det sättet.

Man ska inte vara så jävla MOGEN som jag är. Man ska inte behöva vara så rädd för att älska någon. Man ska inte behöva vara så rädd för konflikter, bara för att man tror att en konflikt automatiskt leder till att personen dör innan man hunnit lösa konflikten. Man ska inte bli så dålig på att ta kontakt. Man ska inte behöva skriva "himlen" på enkätfrågan som handlar om din mammas bostadsort. Sånt är asjobbigt!! Mer än så, det är så fucking jävla fruktansvärt att jag inte ens kan önska dem jag verkligen hatar samma smärta som jag kallar vardag.

Okej, oftast är smärtan trubbig. Den känns, men inte mycket. Den är mer som en ilska. Men ibland...ibland slår den till. KLATCH!! En örfil, knytnävar, sparkar, knivar och såret går upp igen. När detta händer är det inte kul att reta upp mig. Ni var några som lyckades pricka in rätt tidpunkt i höstas. Jag hoppas ni minns hur arg jag blev. Jag hoppas att ni aldrig glömmer tårarna i klassrummet på svenskan. Jag hoppas att ni hade sett mig skaka av chock och naglarna, hur långa och vassa de var, som knivarna i hjärtat när jag tillfälligt fattat vad som hänt.
MAMMA KOMMER INTE TILLBAKA.

Oftast är det som om hon är ute och reser. Som att jag kan träffa henne en dag, där hon shoppar i London, tänder ljus och äter pasta i Toscana, dansar i Argentina eller tittar ut från Eiffeltornet. Man tror vad man vill tro. Men ibland fattar man. Då och då är sanningen där. Det är då jag kan ligga i timmar och gråta, hålla om mig själv, kräver totalt mörker, minns, skriker i kudden och inte vill göra någonting. Om ni minns från i höstas, hade ni sett mig då, så hade ni aldrig vågat göra det ni gjorde just då.
Stackars ovetande idioter. Ni är irriterande men jag kan inte klandra er för mycket. Ni visste inte. Men ni kunde ha tänkt. Ni kunde haft ett litet uns av respekt i kroppen. Ni hade kunnat söka mina ögon. Jag kan le, men de kan vara dystra ändå. Detta är ingen lögn. Kuratorer och psykologer såg det. Det är en klyscha, men ögon visar ofta mer än man tror. Själens spegel, om man så vill, och det vill jag, jag känner mig lite melankoli-poetisk idag....

Jaja, jag ger det en chans till första individuella samtalet om en-två veckor. Sen får vi se.

Mamma<3<3<3<3<3<33<<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter