Ett samtalsämne som myntades som hastigast under gårdagens "film"-kväll med några av världens bästa tjejer. Är det till fördel eller nackdel att vara nykter på en fest, ur social synpunkt? Jag vet inte hur tydligt det har framgått, men jag är nykterist. Och även om jag läste en artikel om att allt fler väljer samma linje ("straight edge"), så känns det inte så. Inte i skithålan (...) i alla fall.
Ur framtids- och min-kropp-och-hälsa-perspektiv, är straight edge ett idealiskt val. Jag har inga planer på att överge det. Men, för kvällen, ur en social synvinkel, är det rätt blandat.
Senast upplevde jag att jag absolut blev accepterad, det var ingen som sa "men kom igen, smaka bara". Och det är jag tacksam för. Men med nykterhet följer också ett slags avstånd. Man kommer att minnas allt. Därför vågar ingen stöta på en nykterist på samma sätt som om personen i fråga hade druckit. Man kan i det närmaste bli en slags "mamma" som håller koll.
Ibland känner man för att säga: Hellooo? Jag kan väl ha lika kul som ni?
Men trots allt säger jag: kör på straight edge!!! Det är mycket bättre i längden, och i rätt sällskap blir det roligare också.

Nu kan för all del inte livet jämföras med en film/bok (det sa jag nog i förra inlägget...), men uppmärksamma ändå den här, för det är en jävligt bra bok som har blivit en minst lika bra film; Nick & Norah's oändliga låtlista. Straight edge, hångel, musik och världens bästa natt (och, hm, ja, Green Day nämns i boken. Så den borde utnämnas till utomordentligt överjävligt bra bok!). Är det inte så livet borde vara? Det låter asnice om du frågar mig. Men, som jag sa, livet är ingen amerikansk film. Unfortunately.

Jag har gillat hårdrockare. Jag har älskat en slacker. Jag har fallit för både handboll- och fotbollsspelare. Inget har funkat. Det funkade ett tag med en jag nog egentligen inte kände, men som var underbar. Efter varje gång säger jag: Aldrig mer. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Ingen annan. Aldrig mer.
Och lika smärtsan varje gång, är insikten att det jag vill är inget han skulle drömma om. Någonsin. Hon? Nej, aldrig i livet! Eller? Vet ni med er vilka ni är, får ni gärna säga till om det var på nåt annat sätt, men var beredda på att er chans är förbi.

Jag får säga att jag aldrig mer vill se en kille. Jag får till och med säga att jag hatar alla killar. Jag är feminist, men det är också så att 99% av alla feminister absolut inte hatar män, och det gör inte jag heller. Inte egentligen. Inte i vanliga fall. Bara en, om han skadar mig. Medvetet eller omedvetet.
Tvärtom är jag uppvuxen med många underbara manliga förebilder, som min pappa, min morfar och farfar, och inte minst min gudfar.
Men.
Feminister såras också.
Även om vi försöker resa oss fortare.
Feminism är inte att hata män, eller att vara avundsjuk på män. Feminism är att kämpa för jämlikhet, inte bara på pappret utan i verkligheten. Att inte vara ett offer. Att skapa sin egen framtid utifrån sina förutsättningar som människa och person. Att våga leva som en individ och våga säga ifrån.
Oberoende av vilket könsorgan man föddes med mellan benen.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter