Nu - den där känslan. Då man bara sitter med gamla låttexter som andra, riktiga, musiker har gjort och vill dra dit de vill. De kallar. De vill visa mig livet utanför skithålan (...), och jag vill följa dem. Upproret. Känslan att jag inte kan göra mer här. Att jag bara kan tillgodose mina behov någon annan stans. Var vet jag inte. Men jag längtar dit.

Det är som två personer. Den ena jag är positiv. Hon pluggar, är snäll, ställer upp och ser in i framtiden med en ung kvinnas målmedvetenhet. Allt ska ordna sig precis som hon vill ha det. Det är bara en fråga om tid, och pengar som kommer att dyka upp.
Den andra... den rastlösa. Negativa. Lever i de mörkaste delarna av ett annars soligt förflutet. Vägrar släppa. Vill sticka ifrån allt och alla och göra allt man inte får. Klara sig själv fast hon innerst inne vet sina förmodade begränsningar.

Ändå kan jag inte kalla detta någon form av deppattack. De har i alla fall inte plågat mig på ett tag... även om en god vän säger att hans alltid blir värre om sommaren. Så också mina. Men jag ska försöka låta bli.

Låttexter om uppror, flykter, engångskärlek och frihet, men hur? Varför? Har de en roll att spela i mitt liv? Beroende på vilket av mina jag man frågar är rollen existerande, men olika stor. Friheten kommer i tågresor ensam, i en hisnande karusell eller när jag svävar omgiven av havet när jag dykt ner på ett djupt ställe. Uppror... vad är det, höll jag på att säga. Kärlek, dream on. Flykter... har jag nog ännu inte fått hela min beskärda del av. Även om de får mig att känna mig som en barnunge som tänker att 'snart saknar de mig, de kommer att leta och ångra sig och låta mig få som jag vill'.
Jag har flytt när jag varit arg, när jag inte sett någon annan utväg.
Nu vill jag fly för att hitta en väg ut härifrån.
Om det är från stan eller mina rastlösa demoner, vet jag inte.
Och jag ska ha klassats som "normal"!

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter