Rastlös, halvt handlingsförlamad och chockad.
Vet inte vad jag ska göra.

Måste ändå tala om hur det var i Växjö... underbart väder, bästa någonsin, och jag o min faster hade en jättebra dag. Vi shoppade (nu är man halvpank igen xP ) och gick till domkyrkan.
Återigen på stolarna längst fram.
Men med min starka världens bästa faster vid min sida.
Några tårar föll, en påminnelse om att jag faktiskt har lämnat mitt tårlösa stadie av stum sorg. Jag fick veta mer om Mamma. Om hur det kom sig att hon och min faster kämpade sig till kyrkan för första gången. Om hur hon var som person. Om fler arvsanlag som jag förut inte begripit varifrån de kom.
Faster (...), jag älskar dig.
Älskarälskarälskar, du är underbar! Måste komma till dig i sommar<3

Jag har slutat nämna namn här, både på min ort och mina vänner. Enstaka kodnamn/initialer kan förekomma, men jag kommer huvudsakligen skriva (...) istället. Detta beror BARA på att jag inte vill ge ut personers namn, och vill fortsätta vara hyfsat anonym. Även om de flesta som läser detta med största sannolikhet känner mig IRL, så är det såhär.

(...), tänker på dig. Hold on<3

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...