Det har hänt igen.
Det Värsta Som Kan Hända har trätt in i ytterligare en persons liv. Det jag inte önskar någon, hur mycket jag än hatar dem, har hänt en person som jag tvärtom tycker oerhört mycket om.
Min vän har förlorat sin pappa.

Min chock, som inte är mer än en hundramiljondel av hans, går knappt att beskriva.
Inte han. Inte hans familj.
Är det inte så grymt och outhärdligt orättvist att det är de goda människorna som får lida? Det är vid tillfällen som dessa, som tursamt nog är sällsynta, som man både tvivlar på någon gudamakts existens - och samtidigt hoppashoppashoppas att man en dag ska få en förklaring av Den Högste. Att äntligen få veta varför. Varför just jag. Varför just han. Varför just mina två andra vänner, deras anhöriga, min pappa, min mormor och alla mina släktingar behövde utsättas för Det Värsta Som Kan Hända.
Att mista någon.
Han är äldre än jag var, äldre än min väninna var. Ändå är han alldeles, alldeles för ung. Man blir aldrig tillräckligt gammal för att klara av detta smärtfritt.
Vi kommer aldrig att glömma.
Vi kommer aldrig att förstå varför, kanske finns det ingen vi kan fråga.

Syskon i sorgen - vi som har varandra, men önskar att vi inte hade behövt ha det. Inte på det här sättet.

(...), när du än vill ringa, när du är redo, eller inte redo, då finns jag här. Vi är fler. Vi vet hur det är, och vi sviker inte. Vi finns för dig, som för varandra.
Vi älskar dig, och det gör din pappa också, liksom våra förlorade älskar oss. Broder, vi finns. Dina systrar i sorgen.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter, sorgsyster