Mamma fick cancer. Först i tarmarna, sedan spred det sig vidare till bl a lungorna och slutligen hjärnan. Hon dog som 37 och ett halvt, och då var jag inte ens nio år. Min lillasyster var sex år.
Vill bara säga med att jag alltid försöker vara extremt öppen med mitt förflutna. Fråga på, jag blir inte arg. Det enda jag blir ARG för, det är när folk:
a) Snackar skit om min Mamma
b) Önskar livet ur sin egen Mamma/Pappa (mer eller mindre seriöst)
c) Drar alltför många "din mamma"-skämt när jag bestämt sagt ifrån att jag inte klarar av det just nu
För det är sådana saker man inte alltid klarar. Jag är bitter på Mors Dag, jag brukar bära helsvart den andra april, jag begriper inte varför min gymnasieskola hade med frågan "var bor din mamma?" på en lära-känna-enkät (var ju tvungen att svara Himlen...). Men annars är mitt liv som de flesta andras. Man är som vem som helst, bara det att man inte alltid klarar vissa saker, antingen pga tillfällig emotionell obalans eller gamla minnen.
Men, var aldrig rädda för att fråga mig om min Mamma. Jag vet att många i min situation inte vill att man gör det, men för mig är det okej. Jag har tre vänner som förlorat pappa, pappa och morbror som nästan var som en pappa. Hur de sörjer och hur jag sörjer är inte olikt varandra. Vi pratar om sorgen ibland. Men resten av tiden pratar vi om helt andra, roliga saker. Som våra nära hade velat. De är dessa tre som är mina "Syskon i Sorgen"<3<3<3
Nu MÅSTE jag sova... kramar och ett foto:
Tände det för Mamma i en kyrka i Polen<3
Mamma<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...
//Ylvas