Man blir så arg. Man känner sig ratad, bortglömd, sparkad i magen, som om man var mindre värd av en aledning man inte fått förklarat för sig. Jag känner mig ännu värre när jag läser statistik.

Forskarna räknar med att fler än någonsin botas från cancer. Väldigt många, faktiskt. Det är till och med så att 64% av alla kvinnor som får cancer botas idag. 64%!! Det är många kvinnor, det. Många mödrar, döttrar, systrar, fastrar, mostrar, fruar, sambos, flickvänner, kompisar. Och jag gläds åt varenda en och alla de tusentals anhörigas lycka.

Men. Fortfarande säger statistiken att ca 3000 barn förlorar en anhörig varje år i Sverige. 2003 var jag och min syster två av dem. Inget förändras. Mamma är för alltid borta, och det kan aldrig ändras, om så forskarna en dag skulle säga att cancer numera inte är farligare än en förkylning. Hon skulle fortfarande vara död. Därför är statistiken en käftsmäll mot mig. 64% botas. Mamma var INTE en av dem.

Hur känns det att veta att fler än någonsin botas, men inte just din Mamma?! Det känns för jävligt, tackar som frågar! Man frågar sig varför varför varför. Varför fick inte hon? Varför just jag? Varför just hon?

Jag skyller ändå inget på läkarna eller sköterskorna. De stred en ojämlik kamp, cancern hade fått ett starkt fäste, men de gjorde allt de kunde. Självklart gjorde de allt de kunde. Inget är deras fel. Det är bara den jävla cancerskitens jävla förbannade fel!

Ända sen jag var liten har jag sagt att om cancer var en människa, skulle jag slå ihjäl den. Önsketänk som inte hjälper, tyvärr. Den ger mig käftsmäll efter käftsmäll, och jag kan inte slå tillbaka. Så fuskigt att det inte finns i teorin. Men det finns i verkligeheten. Det är vår verklighet.

Man undrar så mycket nu. Som liten var det ju självklart att Mamma skulle leva, det var bara en dum, långvarig sjukdom, hon brydde sig väl inte om den, Mammor kunde också bli sjuka, men de blev pigga igen efter ett tag och hämtade från dagis och jobbade och lagade mat och läste saga och fyllde år fem dagar efter Pappa. Men nu. Man undrar så mycket. Hur hon kände. Om sjukdomen gjorde ont. Hur i helvete hon kunde vara så stark även när hon visste att hon inte skulle klara sig. Vad hon tänkte. Vad hon skulle ha sagt om jag hade varit lite äldre när det hände. Hur mycket hon hade berättat. Alla minnen vi kunde ha fått ihop.

Mest undrar jag nog över Mamma som person, och inte bara som Mamma. Hurdan hon var, och så. Och vad hon kände. Jag kan inte fatta hur hon kunde tackla vetskapen att hon inte skulle klara sig, inte få se oss växa upp. Jag fattar inte hur Mamma kunde vara SÅ SATANS TUFF under de hemska omständigheterna. Men jag beundrar henne. Hennes styrka. Hon var den starkaste av oss alla. Som hon kämpade. Hur hon kunde få oss att inte tro att det var någon fara. Hur hon kunde fortsätta kämpa in i det sista. Hur hon gjorde sjukdomen underlägsen genom att låta ilskan styra henne mot gränsen till vad hon förmådde. Hur Mamma kunde sova med vetskapen att hon kunde ha slutit ögonen för sista gången. Jag fattar inte hur hon orkade så länge. För det gjorde hon. Mamma spottade sjukdomen i ögat längre än vad läkarna trott. Vi fick betydligt mer tid än de gett henne, men det var ändå alldeles för lite.

Jag börjar också rannsaka mig själv. Tog jag vara på tiden jag fick? Kunde jag ha gjort mer? Hade jag i så fall kunnat veta att jag skulle ta vara på mer tid med min döende Mamma än vad en nioåring kan förstå? Hur mycket har jag förträngt av det som hände? Före, efter, under... överallt saknas det fragment som jag borde komma ihåg. Kommer jag klara att hantera det när det händer igen? Nu när jag är äldre, och om någon dör, kommer jag att kunna... jag vet inte vad jag ska skriva.

Mamma. Jag fattar inte hur du orkade. Jag älskar dig. Jag vill inte att du ska vara enbart minnen och en siffra i statistik.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<<33<<3<3<3<33<<3<33<<3<3<3<33(oändlighet)...

//Ylvas dotter