Igår var det åtta år sedan Mamma dog... och samtidigt som jag är glad att jag inte bara tillbringade dagen med att ligga nedbäddad och handlingsförlamad, har jag dåligt samvete över att jag inte grät. Jag vet, Pappa, det är inte meningen. Det är bara ett datum nu. Jag vet inte varför jag känner att jag inte är en bra människa om jag inte gråter. Var egentligen mer avtrubbad än på länge.

Detta kan låta konstigt, men vi shoppade igår. Jag, min syster och Pappa shoppade. Men kanske är det inte så märkligt. Mamma var, har jag förstått, shoppingintresserad. Det var något hon fortsatte med in i det sista, kläder till oss, födelsedagspresenter till familj och vänner, egna kläder... Ett märkligt sätt att hedra någon, men nog så typiskt Mamma, hon hade varit överlycklig om hon fått vara med. Hon och syrran hade varit ett riktigt farligt shoppingteam!

Mamma,... det är så många frågor, så mycket klandrande av mig själv, och så mycket onödiga skuldkänslor. Jag hoppas det åtminstone tyder på att jag älskar dig så mycket att jag inte vill göra dig besviken. Samtidigt vet jag att skulden och klandrandet bara är mina egna tankar, inte dina. Att jag har insett det får väl vara dagens positiva mitt i all saknad. Jag älskar dig<3

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet!!!!!!!!)...

//Ylvas dotter