ylvasdotter -

"Orkeslösheten i mina famnande famlande armar
Jag kommer aldrig klara att hålla kvar dig
Som du var då, som jag minns dig så
Din röst och ditt skratt jag önskar jag kom ihåg

Motviljan i att resa mig från min gjutna plats
Vid sidan av min mamma, mitt första rum
Som du var då, som jag minns dig så
När sagor och kärlek var allt jag trodde på

Minnen av drömmar, verkliga och värdefulla
Rädslan att du tar dem med dig en dag
Som du var då, jag vill minnas dig så
Min mamma, min mamma, orden min mamma

Vill vänja mig igen, använda de orden
Satsdelarna jag inte lärt mig namnens mening
Som du var då, gud, jag vill minnas dig så
Men Mamma, det börjar bli svårt

Dina tårar där du låg, skrattrynkorna jag har
De jag fått från dig, du vet, jag såg det på ett fotografi
Som du är då, som jag nu minns att jag såg
Mamma, jag minns att jag såg

Och alla ser, och alla vet, men ingen minns
Jag kan ännu se sig bada sola simma gråta smeka skrika andas
Som jag minns ännu, som jag önskar att du
Kunde säga till mig att, ja, min dotter;

Du minns det som det var.

_____________

Mamma. Förlåt mig. Jag borde tagit bättre till vara på dig. Jag önskar så att det inte vore för sent för mig att lägga mig bredvid dig och säga att jag älskar dig och kan du inte berätta om dig själv. Den du verkligen var, inte enbart den sagoberättare jag minns. Även om du var helt fantastiskt. Jag vill sjunga "Vem kan segla" i duett med dig igen. Du skulle höra mig nu. Jag vill höra dig, för jag minns inte din röst. Varje gång jag tror att jag gör det blir jag osäker och tror att jag minns fel. Mamma. Snälla. Herregud, förlåt mig. Jag ska inte skylla på något annat än att jag var liten och förmodligen var rädd även om jag inte trodde det. Jag kommer aldrig slippa undan tanken att jag kunde ha fått mer tid med dig om jag bara utnyttjat den rätt. Förlåt mig, Mamma. Förlåt mig. Jag älskar dig. Förlåt. Mamma. Det är Rebecca. Jag älskar dig. Hör du mig? Förlåt."

©[email protected]

Okej, jag heter Rebecca då. So what. Typ alla som läser är bekanta eller släkt med mig och vet det redan.

Mamma. Jag saknar dig nu så det gör ont. Förlåt alla, men jag är vaken, och jag orkar bara inte svara på sms. Jag vet inte vad jag skulle skriva just nu. Jag vet att jag ställer till saker och ting; är uppe för länge (förlåt Pappa), verkar ignorera folk (snälla, förlåt, men orkar inte svara), bloggar om privata saker (Pappa, förlåt igen). Men jag orkar inte bry mig heller. Mamma. Förlåt till dig mest av alla. Jag försöker balansera mellan den jag tror att jag är och den jag får höra att du skulle vilja att jag var. "Ylva hade inte velat...", "Ylva hade blivit besviken...". Inget knockar mig mer än de orden. Jag har börjat på boxning, men jag tror inte att en riktig höger uppercut är värre än de orden. Jag vet inte ens om de är sanna, men de tar luften ur mig direkt. För inget skrämmer mig mer än tanken på att svika dig. Ännu mer. Jag känner mig så usel för allt jag inte gjorde. Okej, jag var inte ens nio. Men nej, jag skyller inte ens på det nu. Jag vill be om förlåtelse för allt jag inte gjorde eller sa när jag hade chansen. Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla du, förlåt. Förlåt förlåt förlåt.

Mamma, jag älskar dig. Ylva, Mamma, jag älskar dig. Jag kan aldrig bli en dotter god nog åt dig. Jag älskar dig. Förlåt, jag älskar dig. Gud, vad jag måste låta tråkig. Gud, vad arg Pappa kommer bli. Gud, vad jag sviker er båda igen. Förlåt. Jag älskar er båda.

Mamma & Pappa & Mamma igen<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(OÄNDLIGHET!!!)...

//Ylvas & Peters odugliga dotter

ylvasdotter

Till mina föräldrar från deras odugliga dotter

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv