Jupp, känner mig degig som aldrig förr efter säkert två veckor utan boxning/löpning och ca en veckas hostande. Låter som en tjuvrökande kråka, ungefär. Det räcker med att jag skrattar, drar in lite mycket luft åt gången eller för den delen bara råkar andas i fel vinkel så börjar det rycka i halsen och hostattacken är ett faktum. Försöker botas med morgon-och-kvällsdos med en av världens absolut äckligaste (och effektivaste) hostmediciner. Det blir bättre, men fort går det inte...

Dagen tillbringades hos älskade farmor och farfar ute vid havet. Satt dock mest inne tyvärr, tål inte riktigt att sitta ute för länge än, dessutom var det väldigt varmt att sitta i solen med svart t-shirt på sig. Har mest läst, faktiskt. Senaste House of Night, tidningar, körkortshäftet och gamla anteckningar och mått på mitt rum. Ska börja fixa om det i höst/vinter, och jag planerar noga hur jag vill ha det (till skillnad från när jag var tio och fortfarande trodde att jag alltid skulle gilla rosa...), jag vill själv hjälpa till att måla och fixa så mycket som möjligt. Idag har jag och farfar bollat lite idéer, bl a om hur man kan lösa problemet att få mer yta i mitt lilla rum.

Någon dag i veckan drar kanske jag och syrran till K-na med våra kära små farföräldrar och lämnar familjen att vakta huset. Syrran vill kolla på skor och jag vill väl spana efter en lång svart kjol. En riktigt lång, mysig kjol. Tänker satsa mycket på helsvart klädsel med färgstarka detaljer i höst, har jag tänkt. Blir mysig att tillbringa lite tid med farmor och farfar också ju :) Älskar er! <33

Saknar Linnéa och de andra som fasen!!!! <33333333 Och dig, Mamma...

En sak som jag inte är van vid hände för några dagar sedan... Var ensam hemma, låg nedbäddad med kraftig hosta och kände mig liten och ensam... Jag började gråta och ropa på Mamma, trots att jag visste att hon inte skulle komma in genom dörren, sätta sig hos mig och trösta. Jag tror det är för att Växjö-trippen närmar sig. Jag brukar bli mer mottaglig då. Det är därför jag älskar Växjö, trots att det var där Mamma dog. Resten av min familj klarar knappt att vara där. Syrran säger att hon inte kan andas i Växjö. Det är där jag tycker att jag klarar att andas. Längtar dit nu, Mamma<33
Det finns verkligen inget värre än när man inser. När man för ett kort ögonblick verkligen kan ta in vetskapen att Mamma är borta, verkligen borta. Den smärtan önskar jag ingen. Då blir jag åtta och ett halvt år igen, då gråter jag och väser fram skrik ur strupen för att lätta smärtan, då kvider jag ett mantra av ord som "snälla", "varför", "mamma", kom"...

Och den som läser detta ska ha klart för sig att detta är ingen skitsak. Jag förundras över hur jag kan leva med detta. För det klarar jag. Hur otroligt det än är så lever jag ett så gott som "normalt" liv. Jag är fullt kapabel att prestera i skolan, vara med kompisar, gå på fest och jobba. Sorgen blir en drivkraft att resa sig ur det mesta. Även om den är fruktansvärd, påverkar den inte mig som arbetare eller elev. Utom i extrema fall, som då vi läste om genetik på biologin i nian, eller en novell om detta på svenskan, eller när någon säger något provocerande om mig eller min familj.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter