Mamma. Ju mer jag läser i min nya skatt, ju mer obegriplig och verklig blir du på samma gång. Jag känner mig närmare dig nu. Men jag känner också mer. Jag vaknar, liksom. Och det jag ser då och då gör mig så förtvivlad och förvånad. Hur kan jag göra det här?! Hur i hela helvetet klarar jag att resa mig varje morgon och leva, utan dig??? Jag fattar det inte... Saknaden jag känner kväver mig nästan emellanåt, de tysta skriken mot knytnäven är både välkomna och fruktade. Det känns så bra, samtidigt som smärtan tar kål på mig för en stund.

Jag förstår verkligen inte hur du orkade. Jag vet inte om jag hade klarat det du gjorde. Som du kämpade. Mamma. Det är så ovant att säga det, precis som jag sa. Nästan åtta år utan någon att kalla "Mamma" har satt sina spår. Att prata om någon annans mamma, och använda ordet, går bra. Men jag har inte kallat någon Mamma på snart åtta år.

Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma...... Snart åtta år.

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter