Har gått ner mig i en "emo-time"-svacka som jag inte vet hur jag ska kunna tackla, ser rätt hopplöst ut. Jag vet inte vad mer jag kan göra nu... eller, jo, det gör jag ju, men... men det kan lika gärna göra allt ännu värre. Och jag vet inte om det är värt risken längre. Man ska inte behöva ångra det man inte gjort, men det är mycket jag borde ha gjort, då, innan det kanske blev försent. Är det något jag fått bitter erfarenhet av, är det att alla människor tänker olika. Tack gode Gud, kanske. Om alla tänkte som jag i min mörkare stunder hade världen inte varit så rolig.

Jag vet, jag ska inte tortera läsarna/"svika min familj" med alldeles för mycket emogrejer, men det var en av anledningarna till att jag startade bloggen; att få utlopp för även det mörka, men också uppmärksamma det ljusa. Och under de här 1,5 åren, tycker jag ändå att jag har lyckats balansera ganska bra mellan nattsvart och fullt dagsljus som Ylvas Dotter. 

Syrran och jag sov över hos Mormor och Morfar igår. Vi låg i bäddsoffesängen och pratade tills jag kände att sömnen kallade, då var det dags att krypa tillbaka ner i tältsängen intill. Skönt med äkta förtroligt systersnack! Vad som än väntar i framtiden, har jag i alla fall inte berövats syskonkärleken. Tack för att du finns, Lollo, du galna lilla knas<3

I've lost control...

Mamma<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3(oändlighet)...

//Ylvas dotter