Om min syster försvann. Eller om min pappa försvann. Men min syster just nu. Om hon försvann, vet jag inte om jag skulle orka. Jag skulle tvinga mig själv att klara det, för det är vad jag säger åt henne att göra om jag skulle försvinna. Vilket jag aldrig kommer att göra frivilligt. Men om. OM. Då ska hon leva vidare, inte för mig utan för sig själv. Det absolut sista jag vill är att hon följer efter om jag försvinner. För jag älskar henne för mycket för att vilja ha hennes sällskap när jag försvinner. Hon ska fortsätta. Ta till vara på allt. Jag vet att det är mycket begärt, jag om någon vet hur jävla mycket det är jag begär. Men jag måste ändå. Jag tänker aldrig lämna hennes sida, men jag bestämmer ju inte. En bil kan bestämma, eller en cellförändring, eller en annan människa. Men frivilligt kommer jag aldrig att lämna dig kvar. Syster. Det ska du veta. Jag älskar dig. Jag älskar dig något så oerhört, mer än jag älskar någon annan, jämte pappa då, men på olika sätt. Ingen kärlek är större. Du är mitt enda helsyskon, mitt genetiska och upplevda syskon. Vi har delat allt, så mycket glädje och sorg och skrattkramp och styrkekramar. Syster, tvivla aldrig på att jag älskar dig mer än allt, och aldrig frivilligt eller utan strid ska jag lämna dig kvar. Och försvinner du först ska jag leva åt dig och stanna kvar. Jag älskar dig, lilla tiger. Alltid. Glöm inte det. Älskar. Ylvadöttrarna.

All min kärlek, du Ylvas dotter. Din syster ♥